Delat rike
När man pratar om Romarriket är det ofta dess storhetstid som man tänker på. Men samtidigt vet vi att detta enorma riket gick under och ännu färre vet att det var en utdragen och våldsam process.
Att romarriket från 200-talet och framåt hade problem av olika slag är forskningen överens om. Förutom de interna striderna om makten var även den allt försämrade ekonomin ett stort problem. Till detta kan man lägga att folkvandringstiden innebar att man rent militärt inte kunde försvara sitt enorma landområde. Under 330-talet grundade kejsar Konstantin staden Konstantinopel, dagens Istanbul. Han flyttade sin huvudstad dit från Rom och år 395 skedde en delning av riket i en Västdel med Rom som huvudstad och en Östdel med Konstantinopel som huvudstad. Dessutom var den politiska ledningen av riket något förvirrat då man i praktiken hade 4 kejsare som skulle dela på makten. Två för Västrom och två för Östrom. Att detta system ledde till Inter strider är väl på sitt sätt självklart.
De fyra kejsarna som förväntades styra det enorma riket broderligt hade fått en femte utmanare, Maxentius. Det västromerske riket delades av Licinius och Konstantin. Det som gjorde det hela problematiskt var att denna femte kejsare hade kontroll över Italien och därmed även staden Rom. Scenen var klar för mäktig konflikt där nu kristendomen skulle spela en avgörande roll.
Under åren 300 till 311 hade de sista större förföljelserna av kristna skett och toleransen för denna religion var relativt stor bland romarna. När kejsar Konstantin i sin kamp för att återta kontrollen över Italien stod inför ett avgörande slag mot Maxentius vid en bro utanför Rom fick han den avgörande drömmen. Inför slaget hade Konstantin en numerärt mindre arme, det finns många olika beräkningar med men kan idag mer eller mindre vara överens om att det handlade om att Maxentius hade 4 gånger så många soldater. Sen ska man komma ihåg att Konstantin var en erkänt väldigt skicklig general, troligen mycket skickligare är sin motståndare.
Maxentius hade grupperat sin arme vid en stenbro som gick över floden Tibern. Detta för att skydda staden Rom. Inför slaget hade Konstantin haft sin dröm där han såg ett kors på himlen och han blev även lovad segern av Gud ifall han öppet visade sig som kristen. Inför slaget hade därför soldaterna fått märka sina sköldar med det nya tecknet som bestod av de grekiska bokstäverna X och P som hade placerats ovanpå varandra och bildade ett kors.
Nu ska man kanske vare extra tydlig och påminna om att även om soldaterna bar detta nya tecken i striden så innebar det inte på något sätt att de hade bytt religion. Armen var långt efter detta slag mestadels hednisk.
Slaget i sig blev en triumf för Konstantin och två dagar senare tågade han in i Rom på Via Lata, numera Via del Corso. Det är detta datum som utgör skiljelinjen mellan den hedniska antiken och den kristna eran. Även om man ofta lyfter fram ediktet i Milano 313 som skiljelinjen. Ediktet gav de kristna rätt att utöva sin religion.
Sen tog inte Konstantins ambitioner slut vid Rom utan han fortsatte sin kamp för att bli en större kejsare och år 324 utropade han sig som kejsare över hela det romerska riket. Men vad hände då med den Kejsare som han skulle samregera med broderligt? Licinius som den andra kejsaren hette hade inte legat på latsidan. Han hade besegrat Östroms kejsare och även han hade haft en dröm som kom från ovan. Till skillnad från Konstantin så var han mer otydlig i vilken specifik religon det handlar om, ”en högre gudom” gav ju alla religioner möjlighet att se sig som den tänkta. Att Licinius själv var hedning framgår av källorna och han fick se sig militärt besegrad av Konstantin.
I och med Konstantins enande av hela Romarriket blev Kristendom huvudreligion in det som räknades till världens civilisation. Konstantin var dessutom så pass klok att han undvek ett religionskrig inom sitt rike genom att acceptera de olika religionerna. Det dröjde ett halvt sekel efter hans död innan man avskaffade hedendomen.
Som krisen bidrog ha bland annat till den första Peterskyrkan i Rom och även gravkyrkan i Jerusalem. Han dog den 23 maj 337 i dagens Izmit, Turkiet. Han blev begravd i Apostlakyrkan i Konstantinopel.